Släkt och Gårdfarihandlare i Ås - Sjuhärad

Startsidan Artiklar Ruuth-släkten Släkten Ruuth Skriva släktregister Michel-släkten Boken Handlarna från Härna Anders Danielsson Register Michel-släkt intresseanmälan

Släkten Ruuth

En introduktion med några axplock ur arkivet.

På 1720-talet dyker han upp – som från tomma intet – på Hökerums gård i Södra Ving, som frälsefogde på häradets största gård. Senare är han också inspektor på närbelägna Tissås i Härna, sätesgård för adelsläkten Drakenberg, senare Lilliehök, båda adliga. Carl Johan Ruuth var hans namn och han sökte och fick tjänsten som frälseinspektor på Hökerums gård. Redan för 12 år sedan skrev jag om Carl Johan i boken Handlarna från Härna.

Utdrag ur Handlarna från Härna:
Det har i familjetraditionen sagts att Carl Ruuth skulle ha varit adlig, men han finns inte upptagen i
några adelskalendrar.
Nils Eric Elmqvist, utforskare av Ruuth släkten, berättar att impulsen till utforskning av
släkten kommer från berättelser från medlemmar från medlemmar av släkten, som hävdar att
äldre släktmedlemmar kunde kalla sig Ruuth.
Möjligen ligger det något i familjetraditionen, Carl föddes 1686 och vid den tiden var inte namnen
Carl och Johan lika vanliga hos bönder, i varje fall inte som dubbelnamn. Namnet var däremot vanligt
hos adeln och ämbetsman i staten.
Ett annat intressant spår leder till Småland där det lär ha funnits en rad borgarsläkter som gick
under namnet Ruuth. I Jönköping finns folk som kallar sig Ruuth men än mera sannolikt är att Carl
Johan föddes i Gränna. Där finns faktiskt en födelsenotis om en Carl Johan med släktnamnet Ruuth.
Det är bara några år fel på födelsedatum, men folk var inte så noga med att hålla reda på sin ålder
förr. Därför kan det vara väl 10 år fel att Carl skulle vara 40 år när han gifter sig omkring 1726 med
Märta Nilsdotter. Hon var inte 20 år när de gifter sig och får i rask takt 11 barn på 21 år. Det tyder
på god ekonomi för familjen i Bondarp. De hade inkomster både från inspektortjänsten och och från
gården.
Som inspektor hade Carl övergripande ansvar för jordbruket på Tissås med en rättare under sig,
samt tillsynen av torpen. Däri bör även rusthållet ha ingått, det vill säga underhållet av ryttare med
häst och dennes dragontorp. Tomten kallas stället och det ligger alldeles där vägen från Härna till
Hällstad korsar vägen från Ving mot Grovare.
Två år före sin död blir frälsebetjänten Carl Ruuth åtalad för någon förseelse som rör rusthållet vid
Tissås säteri enligt domboken från Ås häradsrätt, sommartinget 1749.
Inom socknen är Carl en betrodd man, bland annat kyrkvärd och mycket anlitad för olika
skrivgöromål som bouppteckningar och inlagor till tingsrätt och myndighet.
Sassarps by och Bondarp är närmaste grannbyar med varandra, drygt en kilometer emellan.
Anders Bengtsson i Sassarp och Carl Ruuth blev mycket goda vänner med varandra. Så goda att de
för gårdarnas fortbestånd i släkten bytte barn med varandra. Anders yngsta dotter Annika gifter sig
med Carls äldste son Samuel och flyttar till Bondarp Övergården. Och Carls äldsta dotter Helena gifter
sig med Anders äldste son Sven och flyttar till Olofsgården i Sassarp. Alltså mer en affärstransaktion,
mindre en kärleksaffär troligen.
Så gick det som det gick, båda äktenskapen blev barnfattiga. Ofruktsamhet eller kärlekslöshet,
eftervärlden får aldrig veta. Anders Bengtsson höll fast i sin gård in på sitt 73:e levnadsår när han dog
1752, Först när han var 45 år gammal kunde Sven gifta sig med Helena. Annika och Samuel gifte sig
och övertog Bondarp något år innan Carl Ruuth gick bort 1751.


Liksom Nils Eric Elmqvist – medlem av Ruuth-släkten – finns det på många håll och kanter
inom släktgrenarna samma påstående att Carl Johan Ruuth var av adelsläkt. Sannolikt på
grund av samröret med adelsläkterna på Hökerum och Tissås. Men kanske spekulationerna
mest uppstod därför att ingen tradition inom släkten fanns om varifrån Carl Johan kom ifrån.

Till slut kom lösningen. I Ås härads dombok. Följande notis visar att Carl Johan och hans mor
var smålänningar. Sökandet börjar vid Sunnerö officersboställe vid stranden av Bolmen. Inget
spår där men i Karl den XII Karoliner blir det träff på Anders Ruuth, löjtnant vid Jönköpings
regemente. Efter otaliga besök vid Krigsarkivet var saken klar.

Carl Johan och hans 2 systrar föddes i Skärstads församling i Jönköpings län. Inte långt från
Huskvarna. Och namnet Ruuth var antagligen ett antaget soldatnamn därför att Anders Ruuth
avancerade från underbefäl till löjtnant under krigståget med Karl XII.

Utdrag från Ås härads dombok:

1727 sommartinget nr 40

Uppå inspektorens väl. Carl Joh. Ruths
giorde ansökning vid Tings rättens bevittnande
det hans afl moder Liutnantskan Annika
Torell ingen ägendom efter sig hämbuadt
hvarimed ………. på dess faders liutnantens
boställe Sunnerö i Småland till 25 cr smt
kan betahlas betygade så väll crono
länsman väl. Lars Lundahl som
vederbörande och dherom kunniga nämndemän
det liutnantskan som på någon åhrs förlopp
haft sin hembvist och underhåld hoos sin
sohn bem. Inspektor på sätes gården
Höckrum och ……… des åhr 1725 in junis
efter en långsam siukdomb genom döden
afl. så mycket mindre någon ägendom
efter sig lämbnat, som hon hvarken
någon med sig vid ankomsten hijtfört
eller sedermera hijtföra låtit, utan hela
denna tiden af berörde sin sohns
understödt sitt erhållande haft hvilket
till hvarjehanda afseende för laga
bevis under vederbörl. verificater
extraderes.


I sin bok Poltava berättar Peter Englund – Svenska Akademiens nuvarande sekreterare –
om Jönköpings regementets förtvivlade kamp mot övermakten. Som brukligt börjar man
striden med en psalm. Sedan brakar det loss. De starkt reducerade smålänningarnas 300 man
dog som flugor i och omkring skyttegravarna.

Utdrag ur Poltava av Peter Englund:
I Herranom står vår hjälp och tröst
som himmel och jord haver skapat.
Han styrkte vårt hjärta i vårt bröst,
eljest have vi saken tappat.
Trygge måge vi härvid stå:
fast är den grund vi bygge på.
Ho kan oss nu omstörta.

När bönestunden nått sitt slut vid ett-tiden (på natten) satte sig allt infanteri åter i rörelse. Kompani
slöt upp på kompani, stillatigande trumslagare och pipare gick i täten, följda av kaptenen i spetsen
för de första musketeraravdelningarna på ett drygt femtital man. Sedan kom två grupper pikenerare,
bland vilka man kunde se en fänrik, bärande kompaniets fana, följda av ytterligare två avdelningar
med musketerare, ledda av en löjtnant. Ungefär så där såg de alla ut, de 70 kompanierna fotfolk,
formerade på 18 bataljoner.
Kolonn efter kolonn sattes i rörelse under tystnad. Den första infanteri stos under befäl av
generalmajor Axel Sparre och bestod av Västmanlands regementes två bataljoner på 1100 man,
Närke-Värmlands regemente, också på två bataljoner räknade sammanlagt 1200 man.
Efter dessa följde det grundligt decimerade Jönköpingsregementet, vars enda bataljon
endast rymde 300 karlar i ledet.

Den andra kolonnen, vilken stod under befäl av generalmajoren Berndt Otto Stackelberg,
utgjordes av två svaga bataljoner Västerbottens regemente på cirka 600 man, ett svagt Östgöta
infanteriregemente med endast 380 soldater samlade i en bataljon. Upplands regementes två
bataljoner på 690 man. Dess följdes tätt i hälarna av generalmajoren Roos och hans tredje kolonn,
där täten togs av Dalregementets tvenne bataljoner med 1100 soldater, tätt följda av två bataljoner livgardesinfanterister. I den åtföljande fjärde och sista kolonnen, anförd av generalmajor Lagercrona,
fanns ytterligare två bataljoner med garde. Livgardet räknade sammanlagt runt 1800 karlar. Mitt i
Livgardet färdades kungen i sin vita hästbår, tätt omgiven av sin livvakt och åtföljd av sin folkrika
uppvaktning. Sist gick Kalmars och Skaraborgs regementen, vardera av dess två förband bestående
av en enda bataljon på cirka 500 man. Det var sammanlagt uppemot 8200 infanterister som trampade
iväg i natten.

Fram på dagen utraderas Jönköpings regemente i anfallsvågen mot ryssarna. Om
Anders Ruuth var med i den striden, så var det hans sista.


Närkingarnas första bataljon ordande sina led. Det gjorde också Jönköpingsregementes 300 man.
Därefter slog man ut ett gemensamt anfall. Även denna attack blev kastad tillbaka, med svåra svenska
förluster som enda resultat. På den sandiga marken kring redutten och i vallgraven låg redan många
döda och sårade svenska soldaer kringströdda och sammanvräkta.


Carl Johans båda systrar är återfunna och systern Margareta gifte sig med klockaren
Gränsman i Skärstad. Uppgifter kring Margaretas barns familjer visar att den småländska
släkten hade kontakter med familjen i Bondarp. Och därmed är absolut belagda Carl Johans
rötter i Skärstad.

I Härna gifte sig Carl Johan med Märta och köpte Bondarp Övergården. Där föddes jämnt
ett dussin barn och halva antalet uppnådde vuxen ålder och bildade familjer. Det var Samuel
1727, Helena 1728, Nils 1735, Katarina 1738, Peter 1740, Daniel 1748. Samtliga dessa har nu
levande släktgrenar efter sig.

Innan vi går vidare på barnen skall sägas att Carl Johan Ruuth var en slags ”bonnadvokat” för
bygdens folk, inklusive herrskaperna på Tissås och Hökerums gård. Han skrev
bouppteckningar och andra inlagor till Tingsrätten och uppträdde som ombud i tvister.

De båda äldsta barnen Samuel och Helena ingick i ett så kallat barnabyte med bonden och
byggmästaren Anders Bengtsson i Sassarps by i Härna. Helena gift med Anders son Sven
och Samuel med Anders dotter Annika. Alltså stod Carl Johan och Anders Bengtsson på god
fot med varandra. Dessutom kanske Anders hustru Börta var av betrodd släkt, för hon hade en
farbror i Öna i Tärby som var riksdagsman. Det var bara bönder med god skrivkunnighet som
kunde bli riksdagsmän.

Frågan är om inte Helena bytte ned sig genom att gifta sig med Sven Andersson. Näst äldste
son, som han var, skulle han överta gården, men det slutade med att han fick ett torp avstyckat
åt sig bort i skogen. Torpare blev det därför av den grenen i flera generationer, en del levde
under miserabla förhållanden.

Helena-grenen bär också en av Härnas mest kända original genom tiderna. Ett av bokens
längsta kapitel – 17 sidor – handlar om Atter som bodde med sin syster i en stuga i Sassarp.

Utdrag ur Handlarna från Härna
I Folkminnesarkivet finns en del uppteckningar, gjorda 1932, och det är gamla Härnabor som
omtalar händelser och historier som de hört. Klara Andersson, född i Åstorp 1837 berättar: Atter i
Härna botade kreatur, som var maktstulna. Han ”tog upp åra” under tungan på kreaturet. Andreas
hette´n annars, men de kalla´n Atter, för när han prata´ sa´ han alltid ”atte atter”. Det var en sjöhåla,
låg jämte där han bodde i Sassarp. Han fiska i den, och då svor han alltid, så skulle han få bättre en
annan gång. Han bota´kreatur, när de fick trollskott.
Och skulle´n vara skytt. Han var go te få en räv levande en gång, och den hade han inne i stugan,
bunden. Hönera fick gå lösa på golvet, och Atter hade tuktat upp räven, så han tordes inte ta dom.
Enock Jakobsson, född i Åstorp 1856, berättar också om Atters fiske: Sjörå fanns vid Åstorp i Åstorpssjön, det var allmän tro. Hon var en så vådli´ granner fru, men ihålig ibak.
Gamle Atter höll sej väl med henne. Han hade la sina konster – han fiska jämt o Åstorpssjön och
hade så´n förskräcklig tur vad han förehade, både i fiske och till att skjuta. Han levde på det.
Atter sa´ upp råttor. Det skulle inte vara någon särskild dag. Många kom ut för att han trolla till
dem råttor. Blev han arg på en person, visa han råttorna till deras gård – de gick i skock. En kunde se
alla spårena efter dem när det var nyfallen snö.
Claes Albert Törnblad föddes i Töresås 1858 och han kommer med en intressant upplysning. Han
ger ett signalement på Atter som tyder på att folk tycks ha haft uppfattningen att han var av zigenar-
eller tattaresläkt. I så fall grundat på att han möjligen hade ett svartmuskigt utseende. Törnblad hade
tydligen inte en aning om att han tillhörde samma släkt som Atter.
Spiritus hade Atter, en undantagsgubbe i Sassarp Mellangård. Han var en gammal zigenargubbe,
som latte kreatura åra. Han kallades Atter. Morfar sa´att han hade en ask med mask i. Den masken
drog pengar. Atter var aldrig utan pengar. Nä, jag vet inte hur han forades.
Det var inte många, som ville möta Atter. De gingo av vägen. Han var en gammal illhedning,
kunde varken läsa eller skriva. Ingen hade sett Atter i kyrkan. Han huschla mä kreatur, latte åra m m.
Var han arger på dem han han mötte, kunde han förvända syn på dom.
Atters rykte som storjägare äger en viss grund. Ryktet var nog i och för sig ganska överdrivet, för
i annat fall skulle hans jägarbravader vara mer väldokumenterade än vad de är. På 1820-talet tågade
han vid några tillfällen till tinget i Väby med sina rävskinn och fick ut sin belöning som det heter. Det
verkar framgå att han både kunde använda bössa och fällor.


Carl Johan Ruuths söner, de tre bröderna Samuel, Nils och Peter levde sitt lugna och ganska
obemärkta bondeliv på sina gårdar i Bondarp i Härna. Lite väl nära varandra kan tyckas av
eftervärden för det förekommer et antal kusingiften mellan Nils och Peters barn, senare även
med ett barnbarn till yngste brodern Daniel inblandat. Värt att notera kan vara att Peters son
Johannes var en väl betrodd kommunalman och nämndeman. Samuels son Karl var bygdens
auktionsförrättare kring sekelskiftet 1800/1900.

Katarina var den ena av två syskon som flyttade utsocknes. Den andre var Daniel.

Katarina gifter sig med en bondson från Grovare socken och paret flyttar till Varnums socken
och arrenderar militärbostället Skabo. Per och Katarina får endast en dotter, Britta Persdotter.
Lagom giftasvuxen kommer en yngling till Skabo, Alexander Bergsjö. Och nu börjar det
hända saker. För Alexander är en notorisk processare vid Ås härads tingsrätt. Varför han
är det vet jag ännu inte och har inte forskat i saken. Bergsjös involverig i Ruuthsläkten är
nyligen upptäckt.

Alexander och Britta flyttar rätt snart till Väd i Tärby socken. Genom att bördsrätt till egen
jord saknas, är framgångarna för barn och barnbarn rätt blandade som jordens brukare.
Soldater, torpare, bönder, gårdfarihandlare i skön blandning. Ganska många av Katarinas
ättlingar är bygden trogna. Utanför bondesamhället har lämnar Frans Gustaf Lenberg sitt
avtryck i följande foto.



Den mest framstående av syskonskaran Ruuth i Bondarp är yngste sonen Daniel.

Utdrag ur Handlarna från Härna
Carl Ruuths yngste son Daniel blev den mest välbeställde av dem alla i Ruuthsläkten från
Bondarp. Så välbeställd att han på sätt och vis kommer i besittning av eller har till låns ett alldeles eget
säteri. Eller som man kan citera ”denna egendom bruka och nyttja under frälsemannarätt”.
Egendomen är Solberga Säteri i Fänneslunda dit Daniel Ruuth flyttar 1796 genom att överta ett förpantningsbrev på 6150 riksdaler av länsman Per Löfgren. Det innebär att Daniel lånade ut summan
till ägaren av Solberga som var familjen Schotte. Ofrälse fick inte köpa detta slag av egendomar, och
tillvägagångssättet var ett sätt att kringgå bestämmelserna.
Hur Daniel lyckades skrapa ihop denna väldiga summa skall berättas om senare.


Dessutom lånar han ut pengar för ett köp av Sundholmen i Äspered. Daniel Ruuth har helt
enkelt försänkningar i gårdfarihandeln, och det var i dess glansperiod under slutet av
1700-talet, som handeln var särskilt lukrativ. Att hans rörelse var intensiv kan man förstå av
hans sena ingående i äktenskap med Katarina Persdotter från Bondarp i Härna.

Med Katarina får Daniel endast 2 döttrar och endast den yngsta dottern Annika uppnår
giftasvuxen ålder. Nätt och jämt, för till Solberga anländer drängen Sven Gunnarsson från
Rångedala som dräng. Strax efter Annikas 18-årsdag står bröllopet mellan henne och Sven.

Sven har möjligen startat som handelsdräng åt Daniel Ruuth, och redan skaffat sig en
förmögenhet. Det är alltså en mycket driftig man – inte bara i sängen med deras 10 barn –
utan även förekommande ofta i tingsrätten i fastighetsaffärer och ofta anlitad medlare i
handels- och arvstvister.

Barnen – utom den äldsta – växer upp och får goda utbildningar. Sonen Carl Gustaf t ex blir
gymnasielärare i geologi i Malmö. Han kallar sig Sterner liksom den yngste Levin, som drar
norröver och har ättlingar i Värmland.

En av dem är Ulf Sterner, ishockeylegenden, som har flest VM-medaljer av alla svenska
ishockeyspelare, 7 stycken VM och 1 olympisk medalj. När Sverige för första gången slog
Kanada, var det en världsnyhet som nådde ända till Kongo, där jag befann mig då. Ulf var den
förste svensk, som efter 2:a världskriget, spelade som ishockeyproffs i NHL. Ulf var också
den förste europeiskt upplärde ishockeyspelaren som deltog i NHL

Ulf berättar också i intervjuer att han kunde ha fått kontrakt i Canada, men avstod eftersom
han blivit mordhotad av kanadensiska hockeyfans.

Ulf gjorde debut i svenska landslaget 1958, endast 17 år gammal. Säsongen 1969 – 70
utsågs han till världens bäste amatörishockey spelare. Ulf var en komplett spelare, med en
splitvision som världen aldrig tidigare skådat. En fenomenal passningsspelare och fantastiskt
duktig på att hålla i pucken. Han spelade sammanlagt 189 A-landskamper för Sverige.

Ulf Sterner är född 1941 och hans långa spelarkarriär sträcker sig över totalt 28 år. Från
debuten som 15-åring 1956 med Forshaga till sista matchen med Skattkärr 1984 som
43-åring.

Ulf blev invald i Hall Of Fame 2001 och samma år hissades Sterners tröja upp på hedersplats i
Löfbergs Lila Arena i Karlstad.

Ulf har också en bror, Owe Sterner, som gjorde många säsonger i Frölunda. Ulfs barnbarn
Robin Sterner, spelar den här säsongen som 19-åring sin första säsong med Färjestad.

Åter till Fänneslunda.
Sven Gunnarsson dör 1841 och det blir ett liv och ett kiv på Solberga, Med inblandade
svärsöner och änkan som vill fortsätta driva affärer. Historia om vilken det kan skrivas en hel
roman.

Förutom bröderna Sterner var det 2 söner som dog unga och 1 som förmodligen for till
Amerika, så är härmed är alla avverkade.

De giftaslystna döttrarna är Anna-Maria, Johanna, Christina, och Eva.

Eva gifte sig med Petter Andreas Tholander och drog ut över landet med sin släktgren. Den
är redan upptecknad av Nils Eric Elmqvist och lämnas härmed därhän.

Christina, gift i Alingsås, släktgrenen förmodligen utdöd.
Johanna sig 1837 med skolläraren Nils Sedman från Tådene i Skaraborg och året
därpå föddes sonen Oscar Alfred. Året därpå dog Nils och Johanna gifte om sig med
hökerihandlaren Olof Öhrn från Vänerborg. Därmed utbröt den stora oredan på Solberga och
hela familjen tvingades lämna gården. Två döttrar blev det med Olof Öhrn och känd släkt
efter en av döttrarna är finns ättlingar med släktnamn Lenberg.


Sedman House, Nevada City, MT. This house originally stood at Junction City, a mile and a half north, where it was built in 1873 as the fine "in town" residence of rancher, gold miner, and legislator Oscar Sedman. It was later the Junction Hotel and then a stable before it was moved to Nevada City.

Våren 2011 kommer överraskande e-brev från Montana USA. Oscar Alfred Sedman hade
dragit sig undan den stora oredan på Solberga och byggt förmögenheter på guldletning och
boskapsskötsel i Nevada.

Med e-brevet följde en 7 sidor lång biografi över Oscar Sedmans liv och gärning. I koncentrat
hade han uppfunnit en helt ny metod att vaska guld och sedan investerades kapitalet i mark
och boskapshjordar. Genom framgångarna följde att han satt i den lagstiftande församlingen i
territoriet Montana. Som blev egen delstat först efter Oscar Sedmans död.

Detta brev kom från en amerikansk diplomat, som uppger sig vara ättling till Oscar Sedman.
Och med vissa antydningar om att han vill ha Ruuth till en adlig familj. Han vill gärna hitta
något ädelt i sin egen historia. Det har gått 150 år sedan Oscar utvandrade, men myten lever.

Med nästa e-brev kommer så en minnesruna över Oscar Sedmans sondotter? som i
översättning lyder som följer.

Minnesruna över Virginia Rankin Sedman Ronhovde



BETHESDA, Maryland. - Virginia Rankin Sedman Ronhovde, 94, född i Missoula, hustru till
en tjänsteman vid Utrikesdepartementet, dog lungsvikt 19 december 2003 i Bethesda.

Hon var dotter till Oscar Sedman Jr och Harriet Rankin Sedman I Missoula
och systerdotter till Jeannette Rankin, den första kvinnliga ledamoten av USA:s kongress.

Virginia Ronhovde studerade vid University of Montana och tog sin akademiska grundexamen
1929 vid Wellesley College. Hon utförde akademiskt arbete vid Berlins universitet i Tyskland och
förvärvade en filosofie magisterexamen i sociologi vid Columbia University. Därefter undervisade hon i
sociologi vid Douglas College in New Jersey.

År 1939 åtföljde hon sin make Andreas G. Ronhovde till Oslo, försedd med ett forskarstipenium i
handväskan.

I april 1940 tvangs de på grund av den tyska invasionen i Norge att fly i släde till Sverige med två små
barn. De återvände till USA via den transsibiriska järnvägen, via Japan och över Stilla havet.

Under andra världskriget undervisade hon på högstadiet vid Beauvoir School i
Washington DC. Efter krigsslutet följde hon sin make som blivit anställd vid utrikesdepartementet till
utlandstjänster i Stockholm, Haag och Oslo.

Under 1970-talet blev hon engagerad republikanska partiet I Washington och arbetade som
auktoriserad fastighetsmäklare.

Mellan 1980 och 1995 bodde hon i Missoula och var medlem av ”Design Review Board”,
den lokala styrelsen för Frälsningsarmén och sällskapsklubben "As You Like It". Hennes make dog
år 1987. Hennes efterlevande utgörs av (hennes och makens) fyra barn: Erik och Andrea Ronhovde
i Washington, Nora Ronhovde Hohenlohe i Washington och Kent Ronhovde i Bethesda.
Efterlevande är också fem barnbarn, fyra barnbarnsbarn och en syster vid namn Mary Elizabeth Huber
iNeptune, N.J.

Översatt av Nils Arne Andreasson

Med på den äventyrliga resan runt jordklotet var Virginias son Erik Sedman Rodhovde, som
med tiden skulle bli amerikansk toppdiplomat. Och det var han som våren 2011 hörde av sig
om sina presumtiva adliga förfäder i Sverige,

Anna Maria, slutligen, gift 2 gånger, båda gångerna i Islanda i Härna. En dotter till Anna
Mara, Ida Maria Johansdotter, gifter sig med Claes Johan Björkman. Och nu börjar det hända
saker i hemmasocknen. Ur ett kapitel om kommunalmännen i Härna under senare delen av
1800-talet saxas följande:

Utdrag ur Handlarna från Härna
C J Björkman var en av dessa med många stolar. Han var inflyttad till Härna och drev jordbruket
på Islanda. Han var född 1838, gift med en ättling av den gamla Härnasläkten Ruuth, och kom tidigt
in i kommunalpolitiken genom sitt engagemang för skolbygget i början av 1870-talet. Han var därefter
kyrkvärd och satt i alla nämnder som fanns under resten av 1800-talet, och blev med tiden också
nämndeman.


På 1860-talet utbryter en skolstrid i Härna om bygge av skolhus och placering av detsamma.
Det blir nog C J Björkman som löser upp de knutarna. Skolhuset byggs på Islanda Tomt, men
det är nog en annan ägare till marken än Björkman på Islanda.

Utdrag ur Handlarna från Härna
Vid det här laget är redan åtgärder vidtagna för att skaffa ett skolhus till Härna. Av ett protokoll
från 1869 framgår, att Härna äger ett gemensamt skolhus med Ving, och att detta nu skall säljas. Ett
senare protokoll berättar att Härna köper skolhuset.
På hösten 1870 är man äntligen klara med alla förberedelser, och kan sätta igång att ta ned det
inköpta huset i Ving, och sätta upp det i Härna. Lördagen den 24 oktober samlas man till stämma i
kyrkan för att bestämma om detaljerna. Och det är en stämma i den gamla traditionella meningen,
där man beslutar om uttag av dagsverken från matlagen, antalet stockar som varje hemman skall
leverera, och hur grova de skall vara och så vidare i all oändlighet. Man hade inte vant sig att delegera
till skolrådet ännu.
Man beslutar om var på tomten huset skall ligga, om skolhusets finansiering och att arrendera
ut en del av skoltomten. Protokollet är på hela tre sidor, och arbetsledare för bygget blir närmaste
grannen C J Björkman på Islanda.
En viss kontinuitet i Härnas historia är även detta. Björkman är visserligen född utsocknes, men
han är gift med Ida Matilda Johansdotter, som är av Ruuthsläkt. I femte eller sjätte generationen efter
anfader Carl Johan, beroende på hur man räknar, för hon är ättling på två linjer.


Därmed var ordningen i viss mån återställd i Härna c:a 150 år efter Carl Johan Ruuths inträde på scenen. Med Ruuth-folk på Islanda genom hela 1900-talet. En bit in på 2000-talet är det
snart 300års jubileum för den första inflyttningen i Bondarp övergården på 1720-talet. Och ett
slags återtagande av dominansen i socknen enligt vissa utsagor från lokalbefolkningen.

Borås i januari 2012

Tore Österhag
tosterhagtgmailcom